”Spritt språngande galen, men vilken spelare. Fortfarande den mest naturligt begåvade det här landet har producerat” sa lagkamraten Gary Lineker om Gascoigne.

Gazzmania efter tårarna

Paul Gascoigne växte upp under enkla förhållanden och startade sin fotbollskarriär i Newcastle United. Paul blev snabbt publikens favorit i Newcastle och debuterade i Englands U21-landslag.

Han spelade semifinal i VM 1990 och EM 1996. I semifinalen 1990 fick han gult kort och insåg att han skulle missa en eventuell final. Han försökte dölja tårarna bakom tröjan men det dolde inte hans tårar. England förlorade sedan på straffar och ”Gazza” lämnade arenan otröstlig. Han fick sedan som enda engelsman plats i FIFA:s All Star Team. I England rådde det vid lagets hemkomst ”Gazzamania” – Gascoignes tårar hade gjort att folk började älska spelet igen.

Psykisk ohälsa saboterar karriären

Men Paul hade sedan han var barn haft psykisk ohälsa – som 10-åring hade han satts i terapi för sina nervösa ryck och tvångsföreställningar. När han blev proffs upplevde han att livet ändå stabiliserades. ”Jag hade inga spastiska ryck eller grubblade över döden när jag spelade fotboll”, sade han senare. Men skvallret om den private Gascoigne blev alltmer intensivt ju viktigare han blev i landslaget. Han sökte sig därför utomlands. Han lyckades bra i italienska Lazio men snart tröttnade även Lazio på Gascoignes ohälsa och mycket röriga privatliv. De tokroliga upptågen från början av karriären byttes mot rapporter om en ”Gazza” som togs in på behandlingshem efter behandlingshem.

Ännu en historia om hur genialiteten gränsar till dårskapet – en vacker saga med ett tragiskt slut.